Och jag säger att jag inte vill känna mindre än fjärilarna

Ibland frågar hon mig varför jag inte har en man, som att jag bara glömt att plocka upp honom vid tåget, och kanske borde skynda mig dit. Som att det var det enklaste i världen att bli kär, och jag undrar om vi pratar om samma känsla. Den där passionerade och vilda känslan som utan att vara motsägelsefull samtidigt är trygg och lugn? Som med rätt människa kan stå stilla fast den har vingar att flyga med. Lite som fjärilar som fladdrar i luften utan att förflytta sig, eftersom de redan flyger precis där de vill vara. Och jag säger att jag inte vill känna mindre än fjärilarna.
Hon svarar att jag kanske vore lyckligare om jag gjorde det. Kände mindre. För att alla starka känslor har motpoler, och att samma eufori också bygger känslotoppar att falla från. Ju högre topp, desto hårdare fall, för sådana är naturlagarna. Och det är synd om mig, säger hon utan att mena det på ett elakt sätt. För jag har så mycket, men kastar bort det på att jaga fjärilar med en håv som inte finns. Väntar på något hon visste att ge upp för länge sedan, när hon först förstod att nöjd inte är detsamma som dåligt. Innan hon hittade kärlek som är bra och logisk. Och jag tycker lite synd om henne tillbaka, för att hon är nöjd mest med att vara just logisk, och så rädd för att slå sig att hon inte vet hur de riktigt höga topparna ser ut. Och jag säger att så många saker redan är mediokra, att om inte kärlek får vara större än allting vi visste fanns, är den inte stor nog. Hon funderar en stund, och säger sedan att jag riskerar att få gå hela livet utan att hitta den. Och jag tänker att det nog är sant. Men också att samma sak, även gäller henne.

Death by tapetporr

Jag är döende. Jo, jag vet att ni har hört det förut, men den här gången är det på riktigt. Jag är inte ännu helt säker på vad som kommer bli den avgörande dödsstöten, jag attackeras just nu från så många håll samtidigt. Men det skulle mycket väl kunna vara den tapetporr som upptar all min lediga googletid. Det skulle även kunna vara böldpesten som med oroväckande framfart växer ut där jag en gång brukade ha halsmandlar, strupe och andningsrör. Den böldpest som drev min arma moder att yttra orden ”Det är tur att du är frilans så du slipper vara hemma från jobbet” (även mkt stor tursamhet att jag sitter på min egna vikariebank, samt makten att senarelägga tidningarnas utgivningsdatum). Utan svårighet skulle det också kunna vara en en av mina många neurotiska störningar specialgåvor som till slut tar hand om business. Men troligast är ändå att det är tapeterna. De är så plågsamt jävla fina.
Och medan jag sitter här, tapetlös, med en orörd bucketlista i knuten näve och väntar på det oundvikliga, känner jag en panikartad längtan efter att leva.
Ska fan washitejpa skiten ur den här dagen.

Och så blev jag 31

Och trots att det är det äldsta jag någonsin har varit, är det också det absolut yngsta. För även när jag fastnar med skräcken i halsen, även när tiden fortsätter att gå när jag inte följer med, så är jag mer jag än jag någonsin varit. Som att det tog mig 30 år att baka och plötsligt går det att äta. Jag är inte där jag trodde att jag skulle vara, i den mån man någonsin är det. Och jag är inte där jag ser att andra är, där dit jag stretat mot att vara. Jag är i själva verket så långt bort ifrån det att jag stundtals går vilse. Men jag kan – för första gången – också se att det är på grund av mina egna val och min egen vilja. För varje dag som går känner jag större makt över mitt eget liv och möjligheten att forma det precis som jag vill. Och när jag inte längre känner mig tvingad att pressa mig ner i Askungens skor har jag mycket mer plats att vifta på tårna, och andas. Så trots att det är det äldsta jag någonsin har varit, är det också det absolut yngsta, för jag tror att jag börjar nu.

Här råder stilla frid

Ni vet när man liksom är sjukt nere och på väg att kollapsa på grund av trubbig morakniv i själen, så man går hem till närmsta väninna för att vila på en soffa och gråta lite i stillhet.
Fast så kanske soffinnehavaren i fråga även innehar barn, och kanske bryr sig barn inte avsevärt mycket om hjärtesorg. Och det kan man ju förstå, det syns ju ingenstans och blöder inte ens. Det går inte att blåsa på och är generellt helt ologiskt. Istället: Identifiera svagt byte, oövervakad i vila, oförmögen att försvara sig. Gör kaos.

För att någonting annat ska kunna komma in.

I natt lämnade jag någon jag hållit fast vid i sex år. Blotta tanken är så omöjlig och själsdödande att jag undrar om jag faktiskt gjorde det. Jag tror aldrig jag har lämnat någon så definitivt innan, än mindre någon jag inte kan tänka mig ett liv utan. Jag vet inte vad det är jag brukade ha i bröstet, men jag känner det nu när det är borta. Som ett amputerat ben. Det gör ont, och inte på ett metaforiskt själsligt sätt, utan rent fysiskt. Min kropp gör ont. Fast jag tittar ner och ser att det inte är så, känner jag hur bröstkorgen är öppen och sliten i stycken.
Vi ligger tysta sida vid sida på en klippa vid sjön, ser upp mot stjärnformationerna, andas stilla och plötsligt vet jag. Att vara utan honom gör så ont att jag inte längre kan vara med honom. Att känslor inte räcker till. Hela natten ligger jag i hans famn och låter tårarna rulla tyst mot den bröstkorg som alltid varit den tryggaste plats jag vet. Jag låter honom stryka mig över håret, dra mig närmre, kyssa mig i pannan. Han säger att om det ska ta slut måste det vara jag som går. Jag säger att om det ska ta slut måste det vara jag som går. Vi är tysta. Jag säger att jag inte klarar det. Han säger att jag måste. Sen håller vi varandra så hårt som man bara gör när man vet att det är sista gången, och jag sover ingenting för det är så få timmar jag har kvar, och jag vet inte vad som händer när hans hud inte längre ligger mot min.
Jag har aldrig varit så stark som jag är just nu.

Talk derby to me

Uppdateringen här inne är enligt gammal sed under all kritik. Jag vill ju gärna skylla på jobb (för sånt har jag) och sår i själen (såna har jag också) men sanningen är att jag ägnat mycket tid till det du ser nedan. Brass Knuckle Harlots, mitt fina nya derbylag. Det är ligans fjärde lag som startas upp, fylls med spelare (bland annat har vi värvat Apan), krävt administrativt jox, design och allmänt roddande. Då roller derby är en ”undergroundsport” som inte vill vara ägd, innebär det att medlemmarna själva gör fotarbetet. Jag är en av lagkaptenerna i nya laget (pepp=monumental) vilket innebär att allt jag tänker på är matchoutfits och utomhushjul, ergo blir allt som rör blogg/arbete/hygien överflödigt.
Får en del frågor om hur upplägget funkar, och i korta drag är det så att det ploppar upp nya lag i många städer just nu. I Stockholm finns två föreningar, dels Stockholm Roller Derby (STRD) där jag tränade tidigare, som mer är ett elitderbylag som bla inhyser större delen av det svenska landslaget. Sedan finns Royal Swedish Roller Derby som är en liga, och alltså innehåller flera små lag. STRD tävlar mot andra städer, medan Royal-lagen kommer att tävla mot varandra i Stockholm.
Den andra skillnaden är att Royals är en så kallad riotliga som lägger väldigt stor vikt vid subkulturen runt roller derby. Det är alltså inte en renodlad idrottsförening, utan mer en rörelse som betonar acceptans, systerskap, rockabilly, musik rock/punk, feminism, sexuell frigörelse etc. Se min estetiskt motbjudande illustration nedan:

Probably the best baby in the world.

Jag har inte direkt en biologisk klocka. Och om jag har det är den rätt tyst. Jag verkligen avgudar minimänniskor med fettveck på låren, men har jag i skrivande stund ännu inte sett särskilt många exempel på lockande familjeliv. Men Kattas är det. På så många fler sätt än hon vet om. Det är så mycket gemenskap i den familjen att man tror man är på sommarläger med konfirmationsgruppen och vill sätta sig och fiska efter lekande abborrar i diskhon. Från lugnet och de avslappnande skratten i hemmet, till en 10-nånting onge som är rarare än sockervadd och kommunicerar, skämtar, lyssnar. Självmant erbjuder sig att ta disken om någon annan lagat maten. Och så nu, när Katta ba ploppar ut lelle Batmanongen och han är så galet bedårande att klockorna stannar (om de nu hade tickat, vill säga).
Blir typ fertil bara av att se honom.

PS. Lelle fettot hetsåt och kräktes 12,5 gånger på 3 timmar idag – och garvade under hela tiden. Genom varenda kräkning. Den livspeppen alltså.

Jag gör bra saker nu. Med bara LITE chips på.

Som en del av min ondskefulla karriärplan (går ut på att erövra alla magasin på marknaden med min fantastiskhet) har lyckan nu kommit till ToppHälsa. Detta kan eventuellt förvilla den trogne bloggläsaren, som länge sett betraktelser från gymmet och tagit del av diverse cupcakeorgier. Eventuellt kan det till och med vara så att jag åt en chipspåse medan jag skrev reportaget Gå dig i form. Men så är jag heller inte absolutist, och tror inte på stränga mat- och träningsregler som recept på hälsa. För att vara en sann periodare har jag faktiskt hållit mig jämt motiverad sedan jag hittade min grej (roller derby). Och lika bra är väl det, för vafan händer egentligen med metabolismen efter 30!? Den slutar fungera helt eller? Ja, och så är det ju det här med att träna rätt fyndigt för den som vill åt lyckoendorfiner och sexlust, och en hel massa andra bra saker som jag – just det – listar i artikeln. Sommarpepp.

Plötsligt händer det.

Håll i trosorna people – jag är med sparkdräkt. Ni vet en sån där sladdrig kroppsstrumpa som du sov i när du var mycket liten, och som du inte rört sedan du blev stor nog att försvara dig själv. Himla praktiskt plagg detta. Lite som en sovsäck med ärmar. Förmodligen avsedd för soffhäng i hemmets skyddade sfär, men jag tror vi alla vet att jag inte kommer kunna respektera sådana gränser. Efter att den lilla raringen damp ner i brevlådan tog det 4 minuter att älska den och ytterligare 2 minuter att veta att jag aldrig kommer ta den av mig igen. För hallå, fodrad mjukispåse liksom, what’s not to like? Saknar endast en lucka i rumpan där jag kan tömma min dagliga spillning, men det är ju inget som inte en sax kan råda bot på.

Denna Onepiece-wannabe-Ziperall är köpt här.

Män som gillar kvinnor, i pyjamas

Ni ser de här byxorna. De är lycka, i mjuk blårutig flanell. Komplett med penishål i gylfen. Jag har tidigare gått ut bland folk i dem, till mången förskräckning, och idag var jag tvungen att göra det igen. Eller ja, tvungen i det avseende att jag inte orkade byta om när jag gick till ICA för att fylla på förrådet med babybels. Och ja, jag vet att det inte är socialt acceptabelt att gå ut i pyjamas, och jag önskar verkligen att jag brydde mig, men tydligen är skammen att bli utstirrad mindre än ansträngningen som krävs för att klä på sig.

Hur som helst vandrar jag ut från affären med armarna tätt omfamnade en plastpåse, som jag proppat för full för att kunna bära i handtagen (inga konstigheter, orka ta två påsar liksom). Det är mörkt och jag är inom synhåll från min port, min räddning från dömande ögon. Porten är för mig, vad Notre Dame var för en vanskapt och utstirrad Quasimodo. En fristad. Jag vill bara krypa tillbaka upp i mitt hål där ingen ser. Är nästan framme, när:

- EEESKJUUUUUUUUS ME!!!
Ser mig nervöst omkring, har antagligengen tappat en av babybelsen på gatan. Tanken på att se det lilla livet rulla bort längst trottoaren får mig att vända i ren förskräckelse. Men det är inte en portionsost i rött vaxskal. Det är bara en man, av tydlig turistkaraktär. Turister stannar mig rätt ofta, jag har ett sånt utseende som liksom får utsatta och förvirrade människor att vilja fråga saker, eller ty sig om alltför privata problem (obs: gäller även främlingar i allmänhet och weirdos i synnerhet). Kan också ha att göra med att jag ler rart och är notoriskt väluppfostrad bland folk jag inte känner. Det sitter kvar nånstans i ryggmärgen, tillsammans med att pappa lärde mig niga för äldre farbröder. Synd bara att de glömde ta upp det här med outfits i min uppfostran.

Oavsett vilket kommer nu denna man gående emot mig, och jag vill helst av allt låta mina rutiga ben sjunka genom cementen – att tala med andra människor iförd pyjamas var aldrig en del av dealen. Då blir det verkligt. Städknuten vippar lite på huvudet när jag vänder mig. Undrar lite snabbt om han kommer skälla på mig, eller erbjuda mig hjälp av något slag. Klamrar fast ostpåsen hårdare vid magen. Väntar i en vattenpöl.

Han: Do you know any reggae nightclubs around!?
*Inflika obekvämt lång tystnad där jag undrar om han faktiskt inte sett pyjamasen*
Jag: um… No. (Obs uppriktigt, no frikkin aning)
Hör sedan mig själv fråga om han inte vet att det är tidsag idag (en dag uppenbart endast menad för flanellbyxor). Men mycket riktigt förstår han inte vad detta har med hans klubbande att göra.
Han: No reggae?
*Inflika osammanhängande svammel där jag blir förvirrad och börjar lista salsaklubbar*
Han stirrar lite.
*Inflika obekvämt lång tystnad där jag undrar om han nu har sett pyjamasen*
Han: Do you live around here?
Jag nickar hjälpsamt, det gör jag ju. Jätteliten bit bort. Så liten att nästan ingen hunnit se mig. Ingen skulle se, jag strök ju så noga längst väggen.
Han (ser sig omkring i det mörka regnet på Fridhemsplans sunkigaste betongkorsning): It’s bjuuutiful.
Jag: ….. ehum…. really?
Han: Do you wanna hook up?
*Inflika obekvämt lång tystnad där jag undrar om han faktiskt inte sett pyjamasen*
Jag (lätt paralyserad): um..well. No.
*Drar lite i byxans penishål*
Han: Yes, please take my number?
*Inflika obekvämt lång tystnad där jag undrar om han faktiskt gillar pyjamasen*
Stammar nåt om att osten måste hem, och plaskar sedan snabbt iväg mot Notre Dame.

Okej, så det är inte han som vandrar omkring i decembermörkret i sin rutiga sovdräkt. Jag är väl medveten om vem det är som är galen här. Men kan vi åtminstone komma överens om att män som raggar upp kvinnor som går på stan i pyjamas, lider av någon slags förhållanderelaterad funktionsnedsättning?
Kan vi åtminstone ge mig det.

Skärbräda, schmärbräda.

Ni vet när man ska skiva en gurka, samtidigt som man håller i den? Och så tar man i (bara lite) för hårt och kniven ba swosch genom grönsaken och vidare genom halva handen. Det ser dödsläckert ut. Frekkin night of the living dead här inne.
Att jag utförde samma rutin på en sesamfralla för ett par år sedan, följt av en tripp till akuten för att sy ihop handen igen, det har tydligen inte påverkat mig avsevärt.

Jag har inte förberett ett tal, men jag vill tacka mina föräldrar.

Gick precis in på Anna Grundbergs blogg och blev helt bubblig i hjärtat, för där ligger ju jag. Denna fantastiskt begåvade människa har ritat av mig – med hårband och en gigantisk quad i örat och allt! Min hybris är nu total. Måste avlida lite av smicker.
Update: nu även som treenighet.

I krig och dimma

Det är så mörkt. Det är så mörkt att det spelar inte längre någon roll när man är uppe. Det är mörkt när man vaknar. Det är mörkt vid lunch. Och sen fortsätter det vara mörkt tills man somnar, medan man sover, och tills man vaknar igen. Då det är mörkt. Fortfarande.
Snart gör jag en Gustav II Adolf och ba stupar på slagfältet. Begravd i tunggrå lützendimma. Slaget vid Lützen btw. Inträffade, som av en händelse, också i november.
Nuff said.

Det här med nervösa tanter som fingerarbetar.

Om jag i stundens hetta kunde begripa mig på mina egna infall, skulle min lägenhet troligtvis inte vara översvämmad med påbörjade projekt som sedan lämnats på respirator. Men orka va insiktsfull. Istället anammar jag hobbys på veckobasis, för jag tycker om att lära mig saker. Att behärska dem däremot, tråkar ut mig fullständigt. Travar halvmålade taveldukar längst väggarna, lär mig några visor på piano. Eller gitarr. I min dator finns 82 första kapitel till vad som kunde vara strålande romaner. Och för några veckor sedan gick jag apeshit med klister, dedikerad att täcka allt jag äger i decoupage. Hade dock svårt att koncentrera mig eftersom jag även kom på den lysande idén med att istället tillverka örhängen. Jag gjorde tre. Och nu virkar jag. Correction: Får jag inte virka avlider jag i själslig smärta. Det är allt jag vill göra. Jag kan inte delta vid sociala tillställningar om det innebär att jag måste skiljas från mitt garnnystan.  Dessutom vet jag inte hur man gör. Eller alltså, jag kan virka längder, vilket innebär att jag bara kan göra grytlappar och halsdukar och annat kantigt. Kan inte utesluta någon form av autism här.

All denna skäggsvamp uppepå min sorkfeber

Det började oskyldigt. Lite som när man av misstag kommer över sin första porrsajt, eftersom Google hjälpsamt kommer med förslag så fort man knackar in bokstäver. Man ba: ”omvandla bostadsrätt” och Google ba: ”Did you mean: sexy chineese schoolgirls?”
Så jag öppnar ett sökfönster och hinner skriva ”Lis…” som i Lissabon, när Google är där med sin korg av möjligheter: ”Lista psykiska sjukdomar”? Denna ondskefulla lilla sökmotor. Ni förstår, jag får inte läsa sånt. Jag har långt utvecklad sjukdomsskräck och om jag känner efter tillräckligt noga utvecklar jag de mest exotiska åkommor. Bland annat drabbas jag fortfarande av SARS varje gång jag ska flyga, och jag har verkligen inte glömt den där fågelinfluensan.

Den förödande sökningen skedde för bara någon timme sedan. Har ändå hunnit komma över ett oövervakat exemplar av FASS. Denna guldgruva av läkekonst och medikament. Vägen till liberalt tilltagen självdiagnos. Min vänstra hand bläddrar frenetiskt och min högra hand googlar diverse varianter av ohälsa. De flesta potentiellt dödliga. Vet ni hur mycket sjukdomar det finns!? Jag har alla.  Snäckfeber, till exempel – mycket otrevlig parasitsjukdom som sprids i stillastående eller sakta rinnande sötvatten. Även Förhudsinflammation och Skäggsvamp med tydliga inslag av bipolära ätstörningar och sorkfeber. Så himla synd om mig just nu.

Eljest får jag ta trapporna

I mitt hus bor en rar gammal tant, som hatar mig. I själva verket bor hon troligtvis i huset enkom för att göra mitt liv lite svårare. Hennes primära livssyfte är att vakta hissen. Och så fort jag vill åka i den är hon där och tar den för mig, eftersom jag är ung och ”inte har trasiga ben”. Hon frågar inte, bara går före in och fräser över axeln. ”Är du också handikappad eller!?” Att dela är inte att tänka på. Hon har en rullator, och jag borde vara så tacksam över mina hela ben att jag skuttar hela vägen upp med ett lyckligt flin. Det gör jag inte. Jag får förlamande mjölksyra och hjärtklappning (bör eventuellt se över detta).

Arga tanten sätter även upp diverse arga lappar i ovan nämnda hiss, som man aldrig hinner läsa eftersom man INTE FÅR ÅKA I HISSEN MED HELA BEN. Fast jag vet att ordet eljest står med. Det gör det alltid. Hon älskar ordet eljest. Särskilt när det står i en mening där hon förklarar hur vi bör uppföra oss, eljest saboterar vi för henne. Ibland får hon dåligt samvete och sätter upp en bild på en kattunge under arga lappen.

Steg tre i hisstortyren: Sekunden jag stänger en hissdörr (de få gånger jag haft turen att hitta en oövervakad hiss) hoppar hon ut ur sin lägenhetsdörr som gubben i lådan (har troligtvis stått tryckt mot den i timmar och väntat) och gormar att jag måste stänga hissdörren mjukare, eljest blir det sprickor i hennes vägg. I hennes lägenhet. En trappa ner.

Utöver det ansvarsfyllda uppdraget med att se till att ingen annan åker med hennes hiss, har hon ett sekundärt vendetta. Det går ut på att hon klär sig i sin finaste söndagsrock (hanskar och mössa included), och åker hissen en trappa upp till min lägenhet, ringer på dörren – som jag öppnar eftersom hon är så kort att jag inte ser henne i spionhålet – och börjar gnälla sig fördärvad på hur jag doserar diskmedel. Ni förstår, att när jag diskar kommer mitt skum ner i hennes diskho(?) – där hon tinar sin dagliga kyckling. Hennes dagliga kyckling smakar nu Ajax och vi vet alla vems fel det är. Och hon vill inte äta ajaxkyckling. Hon vill inte heller tina kycklingen i en ugn/micro/bunke/kylskåp. Det hon vill är att jag följer med henne ner (jag får ta trapporna) så att hon kan instruera mig i hur man diskar en hel ho på bara en droppe Ajax. Som det är nu tvingas hon slänga all mat PÅ GRUND AV MITT ÖVERDRIVNA DISKANDE. (Om hon visste hur sällan jag faktiskt tvättar porslin skulle detta inte vara ett problem.)

Och det slutar inte där. Stöter jag på henne på vår lokala ICA, vilket jag naturligtvis gör, vill hon gå före mig i kön. Det är oftast kö, eftersom hon gärna använder sin pensionstid till att handla i rusningstrafiken. Även detta gör hon utan att fråga, hon bara vaggar före med arg uppsyn och konstaterar att hon ”bara har den här lilla mjölken”. Samt att hon är gammal och således har förtur till alla livets attraktioner. Det är mycket oklart vad hon har så bråttom till. När hon handlat klart står hon i vad som endast kan beskrivas som en evighet och pillar fram små luddiga mynt och gnäller om mjölkpriserna. Jag har betalat, packat mina varor och lämnat butiken långt innan hon hunnit få ner sin tetra i en påse. Men det är ändå viktigt att hon får gå före mig i kön. Hon tycker inte om köer. Troligtvis för att hon har trasiga ben. Jag går sedan över gatan hem, och behöver inte vända mig om för att höra rullatorhjulen rassla efter i förvånandsvärd hög fart, för att säkra att jag inte tar mig in i porten, eller ännu värre – hissen, före henne.
Skyndar mig. Eljest får jag ta trapporna.

I samtal med mig själv.

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Har aldrig hänt.

HAR DU BRA KONDITION:
Alltså, nej. Jag har haft sommaruppehåll från roller derbyn och ägnat all min tid till att förslappas.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
Igår. Med en nykläckt bebis i famnen.


HUR KÄNNER DU DIG NU:

Hungrig och ostrukturerad. Lite som att jag försov mig, inte hann äta, och borde göra allt annat än den här listan.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Blå.

KAN DU LAGA MAT:
Ja det kan jag väl, men skulle aldrig få för mig att utsätta mig för något så urbota långtråkigt.

VAD PLUGGAR DU:
Ingenting, längre. Tror aldrig jag kunnat säga det förut. Har läst strategisk kommunikation och media, journalistik, filmvetenskap, svenska, språksociologi, litteratur, grafisk design, projektledning, konst … mvh rastlös_och_obeslutsam_81

BLIR DU BRA PÅ KORT:
Som fan.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Igår, för att livet inte alltid är enkelt att klättra på och för att man kan få ont i benen.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Öh, nä.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Yes, åt chokladbollar med min vän Fredrik och pratade om medier och människor. I den ordningen.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Det enda som får mig att rulla ur sängen på ”morgonen” är tanken på den islatte jag får dricka ur en gigantisk, chockrosa Starbuckskopp.

ÄR DU NYTTIG:
Inte någonstans, faktiskt. Varken med kost, rutiner eller relationer.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Har jag stulit en tonårsenkät nu? Svaret på det är ja. Jag har jobbat med alla möjliga servicegrejer, varit restaurang- och kafébiträde, butiksbiträde.. Samt makeupartist, kursledare, administratör (dog nästan) – och nu på senare dar: journalist, sociala medie-konsult, PR-produktionsledare, event planner, recensent, krönikör…

ÄR DU BLYG:
Verkligen, verkligen inte. Pratar för mycket, syns rätt tydligt och tar en väldig massa plats generellt. Kunde allt klä mig att rodna förläget ibland.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
11

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Wii (Donkey Kong Kingdom returns)

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Super Mario och Mario Kart.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
En flaska vin kanske.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Ja, i handfatet utanför en radda offentliga toalettbås. Folk såg lätt äcklade ut.

JAG SOVER:
För länge. Utan väckarklocka vaknar jag inte inom 15 timmar.

VAD SA DU SENAST?
Hur ska jag få 4 stolar att räcka till 18 middagsgäster?

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Hahahahahaa! Nej. Skulle gärna betala för att slippa.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
När jag är arg ringer jag ingen, då slänger jag tallrikar i väggen och väntar på att känslostormarna ska avta (tar ca 15 minuter). Är jag ledsen ringer jag mamma. Eller Moa.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
14 stlolar till.

HAR DU SNYGGA SKOR:
Nej. Dels för att jag är rätt ointresserad av skor, dels för att jag fortfarande lunkar runt i sommarens flip flops.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
”Nej, jag hinner inte jobba idag”

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Tyvärr.

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Tyvärr inte.

HAR DU KÖRKORT:
Sedan 11 år. Kan fortfarande inte köra.

ÄR DU ENSAM NU:
Om vi bortser ifrån att mobilen och mejlen tjuter var femte minut, ja.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Äta kräftor med folk som kommer få sitta på golvet pga har inga stolar.

Fly me to the moon

Jag kan inte nog understryka hur livrädd jag är för att flyga. Eller, för att vara mer specifik, för att vara instängd som boskap i ett stålrör tusentals meter upp i luften utan minsta kontroll. Min hjärna vet att det är säkert att flyga, och mina känslor vet att jag kommer dö. Och hela kroppen reagerar därefter, precis på samma sätt som man hade reagerat om någon håll en pistol mot ens huvud. Jag vet att jag ska dö. Det är rätt besvärligt, faktiskt, och en rätt obekväm start på varje semester.

När jag säger att jag är livrädd menar jag det. Det är inte så att jag tycker det är lite obehagligt, jag är på riktigt hysterisk (och oftast drogad). Jag har aldrig varit med om liknande panikattacker än de jag har ombord på plygplan, och lyckas allt som oftast mygla in mig i cockpit för att försäkra mig om att vi inte störtar fast de inte berättat det för mig. (Cockpit förresten, sjukt kul ord, think about it.) Och för att vara en person som reser väldigt mycket är detta på gränsen att börja bli skadligt för min kropp/hjärta/psyke.

I morse när jag gick på SK571 mot Charles de Gaulle var jag relativt lugn på grund av fint väder och för många Stesolid. Men sen bröt helvetet lös och planet fick datafel och elfel och stewarden hävde ur sig ett ”Ja, det här är ju inte jättenya plan direkt…” och genast fick jag lova att droga mig själv lite till och började dregla, och minns endast en dimma av hur samma stweardhelvete försöker lugna mig med att säga att man inte ska vara rädd för att dö eftersom det är en del av livets cykel. Sen – och nu kommer det bästa – börjar han prata om hur mycket säkrare stora flygbolag är och hur lågprisflyg ofta ”chansar” med säkerheten.
Not feeling better bout air travel…

Status: Jag drunknar.

Det som började som ett litet uppdrag här och där har nu eskalerat utom min kontroll.
Det gick så fort för mig att komma igång med frilansuppdrag (obs är mycket tacksam för detta) att jag inte hann lägga upp någon jobbstruktur alls. Jag har inte ens ett skrivbord. Ingen anslagstavla, inget hemarkiv. Jag vet inte vad man ska med det till, men jag är rätt säker på att varje respekterad egenföretagare måste ha ett hemarkiv! Med etiketter! Och rutiner – jag har nyfunnen respekt för rutiner, även om jag ser dem som en exotisk avart lika främmande som djungelkatter. Flänger runt med min laptop och en mängd tygpåsar med viktiga papper och undrar varför jag alltid är sen och varför ingen påmint mig om nästa möte och VAR ÄR MINA NYCKLAR!? Att planera in någon form av avsatt fritid har helt gått mig förbi. Jag jobbar ofta till 3-4 på nätterna från ett ergonomiskt oriktigt framstupa sidoläge i soffan. Dricker för mycket kaffe, glömmer fakturor och är tydligen helt oförmögen att säga nej. Det är inte ens det att min arbetsbörda är för stor, det är att min struktur är för liten. Vem fixar???

15 saker jag tänker när jag har mens, utan inbördes ordning.

1. Aj.
2. Min vagina går sönder.
3. Jag vill inte ens ha barn!!
4. Jag kommer dö.
5. Den här chokladpuddingen är inte stor nog.
6. THERE’S A CRIME SCENE IN MY UNDERPANTS!
7. Hjälp, tampongen har inget snöre, jag kommer få operera ut den.
8. Vilket korkat jävla påhitt.
9. Jag hatar dig.
10. Jag tänker döda mig själv.
11. Den här toaletten ser ut som downtown Bagdad.
12. Jävla slynpåse till livmoder.
13. Varför föddes jag inte som man?
14. Varför föddes jag?
15. Åh gulligt, jag vaknade i en pöl av mitt eget blod.

Autoreply: I’ve gone into the wild

Redan efter den första bergsknallen, eller pulkabacken, som man kallar den i den lokala byn, är jag slut som artist. Troligtvis pga min 18-kilos ryggsäck som hotar att ta livet av mig med sin blotta närvaro. Utan internetuppkoppling och telefonnät, vilket jag fruktat både mycket och länge. Ensam. Eller, nej, med syster, men hon räknas knappt eftersom hon är akutsjuksköterska och annars jobbar i fält i Afrikas och Centralamerikas outback. För henne är detta en gräsmatta i en stadspark, inte ondskefull fjällterräng. Jag kan inte riktigt relatera till henne. Hon söndagspromenerar mest, skuttar en bit fram på stigen, i fotriktiga kängor. Jag har gummistövlar som läcker. Dessutom luktar jag lätt avföring och fotbollsstrumpor eftersom jag inte har någon tvål – den beslagtogs av ovan nämnda syster när hon gick igenom min packning och konfiskerade allt som var ”onödigt att bära”. Alla hygienprodukter förkastades redan i första gallringen. Det skulle nämligen finnas fjällbäckar att bada i, men dessa visade sig snabbt vara tempererade för att främja isbjörnsfamiljer och vad gör egentligen lite ohygien?

Jag har aldrig varit sjåpig. När vi felorienterade oss ner i ett kärr gnällde jag inte. Ej heller när den trogna uppvaktningen av myggor satte igång på kvällskvitsen. Jag brydde mig inte om skoskaven, den torrfrysta maten, att begrava mitt fjällbajs med stenar, eller att regnet misshandlade tältduken. Men när musjäveln började gnaga på min sovsäck kände jag en lätt mordisk lust. Jag bad därför också syster att mörda den, men fick bara ett JAG ÄR VEGITARIAN, JAG GÖR DET INTE!!! till svar. Sedan döpte hon råtthelvetet till Sussie och somnade. När vi vaknade hade Sussie gnagt sönder de fotriktiga vandringskängorna, samt klättrat ner i en ryggsäck, förbi 10 kilo kläder och in i en matpåse för att äta upp vår frukost. Förtjust pep hon runt i lägret, hög på kolhydrater.

Utöver dessa petitesser, och efter att ha samsats med tanken på att använda stödstrumpor, var nöjet som ni ser helt på min sida. Galet meditativt det där med att traska och traska och aldrig komma fram. Bara tänka på att fixa mat, slå läger, bajsa och sova. (Och fortplanta sig, men det var ju begränsade möjligheter för detta.) De primala sakerna. Sånt som kommer i fokus när man inte bara kan öppna en kylskåpsdörr. Det blir mindfulness på riktigt, all uppmärksamhet på nuet. Dessutom har jag sett en albinoren amma sina renbebbar, en galen fjällripa och en lemmel med inälvorna utanför kroppen. Och hjortron. Väldigt mycket hjortron. Jag åt ett men fick sen tvångstankar om slutscenen i Into the Wild och blev fullt upptagen med att undvika en plågsam, stundande död. Heja hjärnan!