Autoreply: I’ve gone into the wild

Redan efter den första bergsknallen, eller pulkabacken, som man kallar den i den lokala byn, är jag slut som artist. Troligtvis pga min 18-kilos ryggsäck som hotar att ta livet av mig med sin blotta närvaro. Utan internetuppkoppling och telefonnät, vilket jag fruktat både mycket och länge. Ensam. Eller, nej, med syster, men hon räknas knappt eftersom hon är akutsjuksköterska och annars jobbar i fält i Afrikas och Centralamerikas outback. För henne är detta en gräsmatta i en stadspark, inte ondskefull fjällterräng. Jag kan inte riktigt relatera till henne. Hon söndagspromenerar mest, skuttar en bit fram på stigen, i fotriktiga kängor. Jag har gummistövlar som läcker. Dessutom luktar jag lätt avföring och fotbollsstrumpor eftersom jag inte har någon tvål – den beslagtogs av ovan nämnda syster när hon gick igenom min packning och konfiskerade allt som var ”onödigt att bära”. Alla hygienprodukter förkastades redan i första gallringen. Det skulle nämligen finnas fjällbäckar att bada i, men dessa visade sig snabbt vara tempererade för att främja isbjörnsfamiljer och vad gör egentligen lite ohygien?

Jag har aldrig varit sjåpig. När vi felorienterade oss ner i ett kärr gnällde jag inte. Ej heller när den trogna uppvaktningen av myggor satte igång på kvällskvitsen. Jag brydde mig inte om skoskaven, den torrfrysta maten, att begrava mitt fjällbajs med stenar, eller att regnet misshandlade tältduken. Men när musjäveln började gnaga på min sovsäck kände jag en lätt mordisk lust. Jag bad därför också syster att mörda den, men fick bara ett JAG ÄR VEGITARIAN, JAG GÖR DET INTE!!! till svar. Sedan döpte hon råtthelvetet till Sussie och somnade. När vi vaknade hade Sussie gnagt sönder de fotriktiga vandringskängorna, samt klättrat ner i en ryggsäck, förbi 10 kilo kläder och in i en matpåse för att äta upp vår frukost. Förtjust pep hon runt i lägret, hög på kolhydrater.

Utöver dessa petitesser, och efter att ha samsats med tanken på att använda stödstrumpor, var nöjet som ni ser helt på min sida. Galet meditativt det där med att traska och traska och aldrig komma fram. Bara tänka på att fixa mat, slå läger, bajsa och sova. (Och fortplanta sig, men det var ju begränsade möjligheter för detta.) De primala sakerna. Sånt som kommer i fokus när man inte bara kan öppna en kylskåpsdörr. Det blir mindfulness på riktigt, all uppmärksamhet på nuet. Dessutom har jag sett en albinoren amma sina renbebbar, en galen fjällripa och en lemmel med inälvorna utanför kroppen. Och hjortron. Väldigt mycket hjortron. Jag åt ett men fick sen tvångstankar om slutscenen i Into the Wild och blev fullt upptagen med att undvika en plågsam, stundande död. Heja hjärnan!

12 reaktioner på “Autoreply: I’ve gone into the wild

  1. kort men underhållande, intressant hur en till fingertoppar stadstjej med mycket modernitet runtom sig har klarat livet i naturen, det med internet och telefon var väl inte så nödvändigt tror jag Karin har upptäckt, allmänt behagligt att läsa dina skildringar, Tack, jag har väntat på detta… 5 starka fladdermöss av 5 möjliga till en tjej som gillar skräckfilmer.

    • Tack!! Förutom att jag nog inte är en stadstjej ut i fingerspetsarna alls :) Är uppväxt på bondgård och har hästranchat i både usa och oz :)
      Men det är inte mitt normaltillstånd kanske..

  2. Ah, underbaaart – inläggsnirvana! Det är detta som jag saknat, återigen så härligt roande inlägg! Men vet nog inte vem jag skall tycka mer synd om, dig eller Sussie… :D

  3. Pingback: Här är ditt liv, 2011 edition |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s