Här är där där man är

Någonting mycket underligt händer mig varje vår, precis när vintern krackelerar och folk kastar av sig den februaridepp som dröjt sig kvar som böldpest. När uteserveringarna fylls av kroppar utan jacka, som dricker rosa vin och skrattar för att livet åter är värt att leva. Då kommer de som ett brev på posten: helt överväldigade utanförskapskänslor. Och alltså, jag är inte ens utanför. Det är mest tvångsmässigt som jag söker efter den prippsreklam jag storögt och längtansfullt såg någon gång på 90-talet, och som jag ännu inte hittat. Trots att jag lagt till vid hur många salta skärgårdsklippor som helst. Utopin jag inte vill släppa, för jag kan fortfarande höra dem skratta. I sina blå blå båtar.

Alla vet att vi ”lever upp” när vårsolen visar sig. Plötsligt ska man göra mycket, och vara mycket. Ta vara på varje sekund av liv som om pärleporten redan står på glänt. Och nåde den som sitter inomhus när solen är naken. Det är viktigare än någonsin var du är, och att du har ett kul gäng att vara där med. Som att allt annat vore att gå miste om något av livets mest essentiella skeden. Och sisten dit kan va’t.
Idag har jag suttit ensam på en balkong i solen och ätit jordgubbar och känt mig utanför för att jag valt att vara ensam. Tvivlat på min rätt att vara avskild allt det andra. Undrat om livet pågår någon helt annan stans. Någonstans med blå blå vindar och hav.

About these ads

10 reaktioner på “Här är där där man är

  1. Att välja att vara ensam ibland (vilket jag faktiskt gör ibland, även om det inte är vinter och nattsvart redan klockan 14.00 på dagarna) tycks vara lite obehagligt för folk (många menar jag med folk). Som om det inte vore riktigt okej att någon de tycker är glad och social också är en liten ensamvarg ibland. Är det två drag som liksom inte gifter sig i andras sätt att se på saker kanske?

    Hoppas jordgubbarna smakade bra där på balkongen i din valda ensamhet idag i alla fall. :-)

  2. Känner sådär ganska ofta. Men ändå är jag inte heller utanför. Gräset är väl alltid grönare på andra sidan kanske.

  3. Jag väljer oftast ensamheten, jag trivs med det.

    Fast när det är storhelg och jag är ensam i kombination med att solen skiner upplever jag den verkliga ensamheten och en rastlöshet som kan förstöra min lediga dag. Jag kände så i morse.

    Fast så tog jag en cykeltur i solen, landade hos mina gamla föräldrar för en kopp kaffe och sedan cyklade jag hem i solen igen. Nu känns det bra.

    Jag älskar att rå mig själv, jag har valt min ensamhet och vad som kan ändra på det vet jag inte – inte något välkänt för mig i alla fall. Men den riktiga ensamhetskänslan dyker upp då och då – i alla fall när solen skiner och alla grillar och är så jävla lyckliga.

  4. Jag är verkligen inte frivilligt ensam, men kan inte riktigt rå för den heller… Känns super trist och nedstämmande.

    Jag känner igen mig från dina ord.

    • Vad tråkigt att höra :( Ensamhet är oftast bara trevlig när den är frivillig, annars kan den vara helt förödande. Det är en jäkla tur att livet är så föränderligt och oförutsägbart. Ingenting varar för alltid. Eller som mitt favvocitat lyder:

      Everything will be okay in the end. If it’s not okay, it’s not the end.

      KRAM.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s