Livet alltså. Det gör mig så frustrerad. Varje dag önskar jag att jag var en sån där lättsam person som liksom tar vara på dagen och är glad över det man har och liksom är…nöjd. Varje dag önskar jag det. Men det är mest som när styvsystrarna ska prova Askungens glassko. Jag måste skära av en häl för att passa in. Men bekvämt är det aldrig.
Jag är aldrig nöjd. Jag söker alltid, troligtvis endast efter sökandet i sig, men jag söker. Ett tag trodde jag att det var en fas, precis som mina vita Levi’s från 1996. Som pianolektionerna. Som kaninen jag tappade bort i skogen. Jag trodde att när jag blev runt 30 skulle ett förståndets trollspö schwunga bort alla orimliga drömmar och jag skulle bli vuxen. Färdig. Allt skulle vara på plats. Det har liksom aldrig varit på plats, mitt liv. Jag har liksom aldrig varit färdig. Eller särskilt vuxen, för den delen.
Att jag fortfarande vaknar varje morgon med övertygelsen om att jag inte är där jag borde vara, och att jag inte lever upp till min potential, det är mer än en häl och mer än en fas. Det är att hugga av hela foten och se på medan man förblöder utan att veta hur man stoppar flödet. Ibland undrar jag om de någonsin går över, om de någonsin blir nöjda, de där tankarna om vad man vill och vem man är, om meningen med allt.
Igår såg jag förhandsvisningen av Burlesque (bra musik, mycket bröst, taskig story). I den får huvudpersonen (som lämnar landsbygden för att bli dansare i LA) frågan varför hon valde att överge sitt gamla liv. Hon svarar: I looked around, and I couldn’t find one person who’s life I wanted. Och den meningen tjuter fortfarande i mitt huvud som en arg mistlur.
Jag vill verkligen kämpa för något. Jag vill verkligen känna den där övertygelsen av att det finns bara en sak jag måste göra med mitt liv, och att jag bara dör om jag inte gör det. Jag behöver hitta vad det är. Fortfarande. Sökandet efter någonting jag inte kan se. Den frustrerande känslan av att veta att något är fel, utan att kunna se vad som vore rätt.
Välkommen i klubben. Är, nog?, inte många som hittat sin dröm…
Jag tror min dröm är att leva.. annorlunda. Men ser inte hur riktigt.
Jag kunde inte hållamed dig om känslan mer. Känner likadant trots(?) sambo och barn.
Kanske ligger det lite i människans natur att söka mening, rakt igenom.
Du skall absolut ta detta som en komplimang då jag säger att jag brast ut i gråt då jag läste detta. Jag har gått runt och funderat på precis samma sak i flera år, och kan helt enkelt inte ta mig ur ekorrhjulet. Dock fick ditt underbara sätt att skriva mig att le och inse att jag inte är ensam med mina hopplösa tankar after all. Tack för det!
Blev väldigt rörd av din kommentar. Och jag har gråtit en hel del själv. Det är skrämmande och överväldigande och på många sätt ensamt. Men jag tror ingen av oss är ensam.
<3
En till här…
Välkommen..
Fast jag tänker – är det så många som har hittat den där övertygelsen, känt den? Jag har inte gjort det. Jag är ganska nöjd ändå. Inte alltid, men jag tror det är sunt att man inte alltid är det heller. I perioder vaknar jag på morgonen och är väldigt lycklig över det jag har. Utbrister att jag har världens bästa jobb – men jag tror inte att jobba strategiskt med sociala medier är det jag är satt till världen för. Ändå kan det ju kännas så, en liten stund. Det är väl för de där små stunderna man orkar fortsätta tänker jag. För lika ofta känns det motigt att jobba.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt! Men det var ett fint och tänkvärt inlägg, Kakan.
Tack Johanna. Vet du, min morfar sa innan han dog vid 83 års ålder, när någon frågade vad han gjorde, att han ännu inte bestämt sig. Och någonstans gillade jag det väldigt mycket. Det oförutsägbara som var hans vardag. Och någonstans vill man ju inte bli färdig heller.
Ibland känns det bara som att alla andra är lite bättre än jag på att ”gilla läget”. Man vet att livet tar slut och att man inte kan påverka det, och därför väljer man att inte grubbla så mycket över meningen och istället leva i stunden. Önskar att jag kunde vara rationell på det viset. Tror på det du säger med de små stunderna. Det känns väldigt mänskligt. Ingenting är konstant heller, det glömmer man lätt.
men du vet ju vad du vill, fina. dessutom är det en bra kvalitet att aldrig ”nöja” sig utan att leta vidare. leder nog till en bättre kaka
Då får du berätta det i morgon.
Men man vill ju inte hitta någons annan liv som man vill ha, man vill ju ha sitt eget. Jag förstår dig, jag vill alltid vara fantastisk, men samtidigt vill jag bara vara ibland. Tror att allas liv känns jobbigt och fel och händelselöst. Klart man vill resa jorden runt och bara se och uppleva men det fungerar ju inte riktigt om man också vill ha typ en bebbe. Jag satsar på Bryssel eller New York inom tio år, det känns rimligare.
Du skär inte bara av dig hälen, du skriver wunderbara krönikor, du står upp fr dig själv, du vågar, du reser. Du kommer att hitta rätt och jag tror att du är på rätt väg.
Jag vill inte vara rimlig. Kan vara mitt största problem.
Men tack snälla för de fina orden <3
Pingback: Kluven utan hopp | Frida & Jenny
Alltsa…jag kanner igen mig. Mycket.
Det hjälper <3
Du sätter ord på mina tankar.. som alltid…
Det är så fint att höra. Kanske löser det sig också, för oss alla. We’re in it together och allt det där. <3
Vi kanske ska bara helt och hållet sluta oroa oss och inte fokusera på det? Istället bör vår syfte med alla handlingar vara lyckan, pirr i magen, bliss, zen moment, etc. Det löser sig alltid
Skita fullständigt i ångesten som omsluter en när man tänker på hur man borde vara och vad man borde ”äga” vid en viss ålder. Det är inget fel att vara en anomali i samhället. Lättare sagt än gjort dock.
Det låter alldeles för konstruktivt för att vara jag
Oh Hjälp, huvudet på spiken!! Precis så är det…gud vad du är duktig på att skriva. Jag har ganska nyligen hittat till din blogg och jag måste säga att jag trivs bra här!
Åh, tack snälla!
Älskar att du är så modig, öppen och ärlig. Känner igen mig till hundra procent i dina tankar och går ofta runt och undrar ”är det så här det ska vara? Is this is liksom?”.
Jag tror problemet är att vi människor tenderar att tänka alldeles för mycket, vi låter hjärnan styra våra beslut och våra öden. Kanske skulle vi må bättre om vi istället lyssnade till hjärtat och slutade fundera så mycket.
En klok man sa en gång till mig: ”The heart always knows”, och vet du, jag tror han har rätt
Tack snälla du.
Jag är inte särskilt rationell, helt och fullt känslostyrd med allt vad det innebär.
Mycket bra och träffsäkert Karin! Jag tror inte att det inte finns vare sig något drömyrke eller drömliv. Så länge jorden snurrar och vi människor har känslor kommer det alltid att pendla mellan glädje och optimism till sorg och dysterhet. Livets kontraster är tempen på att vi faktiskt lever och ibland kan det kännas förj-t men helt plötsligt vill man bara berätta för hela världen hur underbart det också är. Jag gillar din ärlighet, hade inte läst din blogg tidigare men i fortsättningen kan du räkna in mig bland dina trogna läsare:)
//Stefan
Hej (och välkommen)
Jag förstår helt vad du menar, men tror ändå att det finns där någonstans, drömjobbet, drömmannen och drömlivet. För att det bara måste göra det.
Igenkänningsfaktor: Mycket Hög! <3
Mycket fint <3
oh, you nailed it!
jag kan få megapanik ibland över att livet bara flyter på och jag sabbar det genom att välja fel. så himla jobbigt :S jag har genomgående alltid lidit av ”gräset-är-grönare”-syndromet men trodde att det hade lugnat sig lite… har precis blivit klar med min utbildning, och känner mig mer vilsen än nånsin… blir så avundsjuk på folk som gör saker som verkar rätt för dem…
ska fortsätta läsa din blogg, för då känner man sig inte så ensam…
kram
You are not alone. I am here with you.