Och då menar jag verkligen EN. Eftersom serien slutade vara sevärd efter två säsonger, och blev direkt plågsam efter fyra, kan man tycka att det var ett rätt kasst drag av mig att se alla sex. Tålmodigt plöjde jag avsnitt efter avsnitt. Jag sa ingenting när det började dyka upp isbjörnar, inte heller klagade jag över det svarta rökmonstret eller tidsresorna till 1960-talet. Och när de först lyckades ta sig av ön blev jag glad. Det var först när de åkte tillbaka igen (för att bryta förbannelsen, såklart) som jag kände att nu, nu börjar det bli lite krystat. Men sen plötsligt, någonstans under säsong sex, precis när jag är på väg att självdö av tristess, dyker Richard upp i ett vildeskägg som kunnat få vilken strandsatt kvinna som helst att glömma sina sorger. VILDESKÄGG!
Värt det.
Just det – det där med skäggfetischmen…
Själv sparar jag skägget, ej heltäckande, tills jag fått ett jobb – då ryker det! *tänker inte alls på ishockey – nej, nej…*
Man kan ha skägg på jobb också…
Att du ens orkade hålla ut ända tills han dök upp är värt en applåd.
HAHA men jag VEEET. Låt oss säga att det krävdes en period av sängliggande och tristess i allmänhet. Jag rekommenderar att ta tag i de sista säsongerna under sjukdom/depression eller arbetslöshet. Enjoy!
Så det är DÄRFÖR man ska titta på Lost.
Vad trodde du!??