Jag är Twilightolist

När Stephanie Meyer släppte böckerna om Bella och Edward läste jag dem inte. Jag skrattade och pekade finger åt den hype som spred sig över världen Backstreet Boys fans från 90-talet.
Alla som närmar sig de här böckerna går nämligen igenom tre faser:

  • Innan du läser dem.
    Detta är en tid full av förakt. Du är trots allt vuxen och vill inte beblanda dig med tonårslitteratur.
  • Medan du läser dem.
    Under denna tid har du inget annat liv, och du sover förmodligen inte. Böckerna är det bästa du vet och all din övriga tid går åt att få alla andra att uppleva samma sektliknande magi.
  • Efter att du har läst dem.
    Du är nu full av tomhet. Ingenting fyller din tid, och det står smärtsamt klart att du aldrig har upplevt äkta kärlek. Du går med i Facebookgruppen Because of Twilight I have unreal expectations in men som har 300.000 medlemmar.

Jag drabbades av Twilight på en resa, vilket resulterade i att jag jagade böckerna genom flera olika länder och missade mycket av det faktiska resandet.
Allt började i norra Australien. Jag har varit ute på revet i 12 timmar och är utsagen på en madrass i ett rum fullt av människor som snarkar. Jag känner ingen av dem och jag kan inte sova. Jag har nämligen träffat en aktiemäklare från Wallstreet som lämnat sitt liv för att traska i outbacken. Han är en vandrande flickdröm som gör upp eld på stranden och låter mig sova i hans armar till ljudet av Stilla havet, och jag vill stanna hos honom. Men jag ska flyga vidare. Jag har flygit vidare i månader och kan inte stanna nu. Så jag är full med tankar jag inte vill tänka, och i ett desperat försök att distrahera ångestmaskinen sträcker jag mig efter en kvarglömd bok på en stol i hörnet.

Jag slutar aldrig läsa. Klockan fem på morgonen vänder jag fortfarande blad medan mitt hjärta pumpar mig så full av adrenalin att jag knappt kan andas. Jag minns hur det var, alltihop. Tonåren, känslostormarna. Det slukar mig som heroin. Jag är kär, besatt, i den kärlek som bara finns på papper. Och så plötsligt, i gryningen, mellan ett blodigt bett och förbjuden lust, tar den slut. Jag har inte längre något minne av mitt förakt och tre timmar senare hänger jag på låset till en liten bokaffär i utkanten av en hamnby. Jag har inga pengar. Åtminstone inte så det räcker till både mat och bok nummer två, så jag väljer boken.

Bazaar-Twilight-Cover.jpg twilight(1).jpg

Redan nästa dag möter jag tre sektmedlemmar. Den första när jag äter frukost på en servering med min bok (boken är med överallt. Jag skulle läsa medan jag cyklade om jag kunde, och om vägarna inte varit fulla av krokiga rötter och krokodilbajs). Servetrisen tvärstannar och spänner upp ögonen. You’re reading it.. säger hon med andakt i rösen. Vi nickar i samförstånd, för vi förstår varandra nu. Vi hör ihop. Hon berättar att hon läser dem för tredje gången, och jag berättar att jag vill att hon går, för jag har inte tid att slösa på henne när varulvar och vampyrer mördar i Forks.
På eftermiddagen sitter jag på ett flyg till Sydney. Halvvägs genom en luftgrop ser jag hur stewarden stirrar på mig och jag blir kall i hela kropen, han ser så allvarlig ut att jag tar för givet att min död är nära. Han tränger sig fram genom gången, och när han passerar mig viskar han: The last one is my favorite, I’m so jealous you still get to read it for the first time. Bara en timme senare händer samma sak igen, på en buss. Vi är tydligen en gemenskap nu, lika kryptiska som scientologerna.

Den tredje boken köper jag i Kina. Det är det första jag gör när jag landar, innan jag ens hittar någonstans att bo, för bok nummer två tog slut på planet. Jag är arg, för jag vill inte slitas från Edward men här finns mycket jag borde se. Jag kompromissar istället med sömnen. Det verkliga dilemmat kommer först någon vecka senare. Jag har då tagit mig ända till Korea när det blir dags för den sista boken, och det går snabbt upp för mig att ingen talar engelska. Någonstans. Det går flera dagar (!) utan att jag har en bok, och abstinensen växer i mig så kraftigt att jag håller på att gå sönder. Vart jag än vänder mig ser jag den, den hånar mig från varje butiksfönster, rad efter rad av Twilightsaga. På koreanska.

En morgon i Seoul sitter jag därför tre timmar på en tunnelbana som aldrig tar slut. För någonstans längst spåret har jag via the world wide web lyckats lokalisera en internationell bokaffär. Och vem behöver egentligen besöka tempel när man kan sitta på tåg? Trots egen utsago talar bokpersonalen inte något begripligt språk, och jag får visa tänderna och bita mig själv i armen för att kvinnan ska förstå mig. När hon väl gör det skiner hon upp som en hel galax och utbrister: Aaaah! Moviii-buuk! och jag kan resa mina tre timmar tillbaka med ro.

Jag läser ut alla fyra böckerna på två veckor.

One thought on “Jag är Twilightolist

  1. Ping: Fyra timmar kvar… |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s