Och jag säger att jag inte vill känna mindre än fjärilarna

Ibland frågar hon mig varför jag inte har en man, som om jag har glömt att plocka upp honom vid tåget, och kanske borde skynda mig dit. Som att det vore det enklaste i världen att bli kär. Och jag undrar om vi pratar om samma känsla. Den där passionerade och vilda känslan som utan att vara motsägelsefull samtidigt är trygg och lugn? Som med rätt människa kan stå still fast den har vingar att flyga med. Lite som när fjärilar fladdrar i luften utan att förflytta sig, för de kan flyga, men väljer att stå still. Och jag säger att jag inte vill känna mindre än fjärilarna.
Hon svarar att jag kanske vore lyckligare om jag gjorde det. Kände mindre. För att alla starka känslor har en motpol, och eufori bygger känslotoppar att falla från. Ju högre topp desto hårdare fall, för sådana är naturlagarna. Och det är synd om mig, säger hon utan att mena det på ett elakt sätt. För jag har så mycket, men kastar bort det på att jaga fjärilar med en håv som inte finns. För att jag väntar på något som hon visste att ge upp för länge sedan, när hon först insåg att nöjd inte är detsamma som dåligt. Innan hon hittade kärlek som var bra och logisk. Och jag tycker lite synd om henne tillbaka, för att hon är nöjd mest med att vara just rationell, och så rädd för att slå sig att hon inte vet hur de riktigt höga topparna ser ut. Och jag säger att så många saker redan är mediokra, att om inte kärlek får vara större än allt vi visste fanns, är den inte stor nog. Hon funderar en stund, och säger att jag riskerar att gå hela livet utan att hitta en sådan kärlek. Och jag tänker att det nog är sant. Men också att samma sak även gäller henne.

Death by tapetporr

Jag är döende. Jo, jag vet att ni har hört det förut, men den här gången är det på riktigt. Jag är inte ännu helt säker på vad som kommer bli den avgörande dödsstöten, jag attackeras just nu från så många håll samtidigt. Men det skulle mycket väl kunna vara den tapetporr som upptar all min lediga googletid. Det skulle även kunna vara böldpesten som med oroväckande framfart växer ut där jag en gång brukade ha halsmandlar, strupe och andningsrör. Den böldpest som drev min arma moder att yttra orden ”Det är tur att du är frilans så du slipper vara hemma från jobbet” (även mkt stor tursamhet att jag sitter på min egna vikariebank, samt makten att senarelägga tidningarnas utgivningsdatum). Utan svårighet skulle det också kunna vara en en av mina många neurotiska störningar specialgåvor som till slut tar hand om business. Men troligast är ändå att det är tapeterna. De är så plågsamt jävla fina.
Och medan jag sitter här, tapetlös, med en orörd bucketlista i knuten näve och väntar på det oundvikliga, känner jag en panikartad längtan efter att leva.
Ska fan washitejpa skiten ur den här dagen.

Och så blev jag 31

Och trots att det är det äldsta jag någonsin har varit, är det också det yngsta. För även när jag fastnar med skräcken i halsen över att tiden fortsätter att gå när jag inte följer med, så är jag mer jag än någonsin förut. Som att det tog 30 år att baka mig och plötsligt gårjag att äta. Jag är inte där jag trodde att jag skulle vara, i den mån man någonsin är det. Och jag är inte där jag ser att andra är, där dit jag stretat mot att vara. Jag är i själva verket så långt bort ifrån det att jag stundtals går vilse. Men jag kan för första gången också se att det är på grund av mina egna val och vilja. För varje dag som går upptäcker jag möjligheter att forma det precis som jag vill. Och när jag inte längre pressa mig ner i Askungens skor har jag mer plats att vifta på tårna, och andas. Så trots att det är det äldsta jag någonsin har varit är det också det absolut yngsta, för jag tror att jag börjar nu.